Björn Gustafsson

Det går bra för Björn Gustafsson. Hans nya scenföreställning hyllades under våren, han spelar i internationella biofilmer, haft egen tv-serie och gjort stor succé med pojkbandsgruppen Björnzone. Det finns med andra ord mycket att fråga om. Men helst vill han bara prata om hur mycket han älskar Västkusten.
_{^{Text: Joacim Clarin Foto: Pao Duell}}

–Du får säga till om jag ska sluta.

När Björn Gustafsson pratar om sin uppväxt i Romelanda är det nästan som att han måste hejda sig själv. Minnena är många och framför allt varma från barndomen i Romelanda, strax norr om Kungälv, precis i skarven där Bohuslän möter Västra Götaland. Björn målar upp en idyllisk bild av ett litet samhälle där alla känner alla och där barn för en kort stund tvingas avbryta sina hektiska landbandy-matcher för att släppa förbi en passerande bil.

– Om man kör mot Stenungsund men kör fel så kommer man till Romelanda. Romelanda City är egentligen bara en brant backe. Det var en väldigt idyllisk uppväxt, jag tror det fanns 72 barn i området i närliggande ålder. Tomterna låg dikt an, så man hoppade bara genom folks häckar och knackade på.
– Jag hade stödhjul väldigt länge.

BJÖRN TAR ANSATS till en ny historia. På ytan är det kanske något trivialt, inte mer än ett charmigt barndomsminne, men egentligen kanske det är en slags symbol för mod, självständighet och det ögonblick då någon annan ser vad man själv ännu inte vågar tro på. Björns pappa hade tydligt sett att behovet av stödhjul inte riktigt fanns längre, men trots det insisterade Björn på att behålla detta barndomens backup-system.

– När han till slut tog av dem så kommer jag ihåg att jag var så otroligt lycklig. Jag åkte ett ärevarv runt kvarteret och eftersom det var barn överallt, så började de skrika ”Kolla! Kolla Björn! Han cyklar utan … utan stödhjul!”. Jag minns att jag kände att jag verkligen var on top of the world.

Björn är – såklart – också en stor berättartalang och vet hur man roar sina lyssnare. När han drar den ena anekdoten efter den andra låter det som något han hämtat ur Alla vi barn i Bullebyn eller annan valfri nostalgisk barndomsbestaltning av ett sommarvarmt Sverige där ordinära platser förvandlas till äventyr och upptäckter.

– Det farligaste vi hade i Romelanda var bäcken. Det var strängt förbjudet att gå dit, så det var den enda thrillen man kunde få. Och när man då föll i, vilket man gjorde varannan gång, så skyllde man på att man ramlat ner i en vattenpöl, trots att man var blöt upp till låren.

“DET VAR EN
RIKTIG ASTRID
LINDGREN-UPPVÄXT”
– Björn om uppväxten i Romelanda

HAN BESKRIVER SIG själv som ganska blyg i sin ungdom, ett barn med mycket fantasi som var bra på att leka själv. Han ritade Teenage Mutant Ninja Turtles och gjorde egna serietidningar. Att kreerandet skulle pågå felfritt var dock ingen garanti, problem uppstod exempelvis när han fyllt i pratbubblorna och Michelangelos uppmaning till sina sköldpaddepolare skulle läsas upp för föräldrarna.

– Jag hade inte riktigt fattat det där med mellanrum, så jag kunde inte läsa vad jag skrivit. Allt satt ihop, jag var förtvivlad över att jag inte kunde läsa mina egna serier, berättar han.

Om det är grundbulten till Björns nuvarande karriär låter vi vara osagt, men fascinationen för underhållning fanns tidigt där: han lärde sig att memorera TV-tablån till grannarnas förtjusning och fann en oväntad idol i form av TV-Shop-mannen. Ni vet, han som krängde dammsugarmunstycken och innovativa köksredskap på ”bästa” sändningstid på förmiddagar.

– Jag blev helt förtrollad, han hade en sådan utstrålning. Han var ju göteborgare också, och jag kommer ihåg att jag ofta sprang in till mamma i köket och bara skrek ”vi måste kunna skära gurkor i spiraler!”, jag försökte liksom sälja på mamma olika TV- Shop-grejer. Till slut fick jag henne att köpa en så kallad ab-slider, där man lägger sig på golvet och rullar ut för att träna magmusklerna. Men det första hon gjorde var att rulla åt fel håll så att fjädern i den, som hjälper till, gick sönder så att ab-slidern förlorade sin funktion. Men jag använde den ändå!

Björn är en västkust-son ut i fingerspetsarna: Lärde sig sig skala räkor på korrekt sätt i ung ålder. Saltstänkta minnen från krabbfiske och musselfångster från piren där han med en hov skrapade upp musslor som fäst sig på träet under vattenytan. Även där druttade han i vattnet ibland och fick skamset, med dyngsura kläder, möta upp sin far som slipade på båtens underrede. En far som med sitt idoga båtintresse tog ut familjen på havet för att upptäcka allt det fantastiska som Västkusten har att erbjuda. Hela vägen upp till Strömstad, Kosteröarna, Smögen, Marstrand och Lysekil.

– Men jag var så extremt sjösjuk, det var liksom psykologiskt så att det nästan började redan i bilen, jag kände redan där att “det här klarar jag inte av”.

MUTAN I FORM av glass gjorde sällan någon nytta under en längre period. Det slutande ändå ofta med en Björn hängandes med överkroppen över relingen och en uppkastad Nogger-glass som simmade i väg upplöst på havsytan.

Han har besökt de flesta turisthål på Västkusten och han älskar dem. Det kan nästan bli lite för mycket ibland. Men det finns en plats som är lite mer pittoresk, lite mer schablonbilden av ett vykort, som beskriver det obeskrivliga – hur vackert det faktiskt är på Sveriges framsida.

– På Mollösund tex. Det kan bli … perverskt gulligt, man blir nästan äcklad. Det är så fint där att det ser nästan inte klokt ut. Blommorna är så små och nätta och det är så tätt mellan husen … och människorna! Människorna ser helt perfekta ut, vinkar och klipper gräsmattor. Och männen har perfekta solblekta skägg.

Entusiasmen för platsen går inte att ta miste på och Björn hinner knappt avsluta en mening innan nästa superlativ kommer för att beskriva ett nytt fenomen eller scenario. Extasen när han går igång på sitt smultronställe skulle kunna vara del av en standup-rutin.

– Och humlorna! De åker runt med ståfräs känner man, de gnuggar sig i stället för att brännas, de vill inte skada en därute. Måsarna slänger slängkyssar, alltihop i Mollösund är något slags förspel.

Det är också till Västkusten han återvänder på somrarna för att ladda om och ladda upp när han inte jobbar. Och jobbet, ja. Hur hamnade han egentligen där han befinner sig nu, som en av Sveriges mest folkkära komiker och personligheter? Att skådespela var det han fastnade för först. Björn gick samhällsprogrammet på gymnasiet men tog en dramakurs som extraval. Eftersom de behövde fler killar på musikallinjens pjäser i Kungälv fick han hoppa in på deras uppsättningar. På grund av den bristande konkurrensen blev de ibland tvugna att använda honom till att spela de manliga huvudrollerna.

– Jag kunde få bli Mr. Warbucks i Annie. Det blev ju lite konstigt, och det blev väl nära humoristiskt. Men jag kunde göra det på mitt sätt och då blev det en liten twist på det, att det är något som “skevar” med Mr. Warbucks. Det var nog också där jag kände att jag fick mycket bekräftelse från elever och lärare. Jag tyckte att det var kul och det blev lite av min grej som jag kunde ha för mig själv. Det fanns heller inga påtryckningar kring det där och det var nog en viktig faktor.

BJÖRN BÖRJADE DRÖMMA om skådespelaryrket och letade sig vidare till Stockholm där han utbildade sig på klassiska skådespelarskolan Calle Flygare, gick en standup-kurs och till sist hamnade i humorprogrammet Parlamentet. Resten är, vad man brukar säga, historia. Bejublat melodifestivalen- framträdande, roller i både svenska och amerikanska tv-serier och filmer, en uppmärksammad timeout, en i folkmun kallad ”comeback”, till att nu vara mer aktuell än någonsin.

Scenföreställningen Björn Gustafsson Live har hyllats för sin egensinniga stil och han själv beskriver det som en serie sketcher med sång och musik. Inspiration har han hämtat från bland andra humorlegenden Rowan Atkinson och den mer kontemporäre komikern Bo Burnham, som hyllats för sin introspektiva humor och sina samhällskommentarer. Väldigt mycket humor, men också lite allvar. Kanske är det början på en ny fas i Björn Gustafssons karriär, där han har mer kontroll över projekten och får sätta sin egen prägel.

– Jag har länge känt att jag har det här i mig och det här var en chans att få bestämma allt själv hela vägen. Det intresserar mig mer och mer. Sen finns det också något med att jag delar det här med fler människor.

För trots att det står Björn Gustafsson på affischen till föreställningen så lyfter han fram upplevelsen han får, tillsammans med de övriga på scen, som en viktig del till varför just vårens shower varit så lustfyllda. Med sig på scenen har han bland annat sin bror Oscar och sysslingen Jonas Bleckman, båda skickliga musiker.

– Tidigare har jag känt, ”vilka delar jag den här framgången med?”. Man kan sitta med en grupp människor i ett projekt och så ser man helt olika saker och pekar på olika saker och då kan man nästan känna sig ännu ensammare.

DEN HÄR GÅNGEN är det helt annorlunda. Björns kreativa idéer och infall kan förädlas och ta en ny skepnad.

– Det är verkligen något med att ha med sig brorsan och min syssling. Jag kan exempelvis nynna in något på min mobil för en låt och så spelar jag upp det för Jonas. Då sätter han sig sen vid cellon och musiklägger det och ut kommer något som låter helt otroligt mäktigt.

Sommaren kommer att tillbringas på Västkusten innan höstens scenföreställningar drar i gång igen för att ta sig ut i landet på turné. Utöver det har han några projekt ”i pipen” som han inte riktigt kan prata om ännu, men som han hintar om är en motpol till den komik han främst förknippas med. Något mörkare och att han dras mer åt det dramatiska hållet.

Björn pratar en hel del om psykologi och hur många människor som mår dåligt och är osäkra. I kontrast till skådespeleriet har han bland annat släppt en självhjälpsbok ”Följ alla mina råd” som finns med i föreställningen. Den är dock till största del en humoristisk twist på självhjälpsgurus som också vänder upp och ner på alla ”goda råd” för acceptans och självkärlek. Men han menar att den ändå kommer från någon slags baktanke om människors mentala välmående.

– Den är väl i all sin rarhet ändå en bok som bygger på hur människor söker svar på saker. Ibland kanske man behöver höra att det är bra att vara jättenegativ eller att raseri är bra.

OCH OM BJÖRN får leka hobbypsykolog för en stund och skicka en hälsning till sitt yngre, blygare jag som växte upp i Romelanda så är budskapet tydligt:

– Ta av stödhjulen, du är bättre än vad du tror.